Johan Gustafsson, fånge hos al-Qaida i 5 år: träningen blev min livlina (del 1 av 2)

Paralyserad av stundens allvar sitter Johan Gustafsson gömd bakom en buske. Han lyssnar, andas och försöker bibehålla lugnet för att inte ödsla energi. 15 minuter går – det finns inga tecken på att hans frånvaro har blivit upptäckt. Stunden är kommen – Johan ska fly från terrororganisationen al-Qaida som kidnappade honom 1,5 år tidigare och sedan dess har hållit honom fången i Malis öken.

”Vardagsmotionär” så beskriver Johan Gustafsson sig själv. 2010 sprang han Stockholm Halvmarathon, året efter checkade han av en svensk klassiker. Senare samma år gav sig Johan iväg på en längre resa, nyfiken på att lära sig mer om en kontinent som han mest läst om. Tillsammans med en vän lämnade han Stockholm på motorcykel den 4 oktober 2011 och begav sig ner genom Europa för att resa Afrika runt. Johan var en van resenär som redan hade upptäckt stora delar av världen, även utvecklingsländer, men ingenting hade kunnat förbereda honom för vad som komma skulle. Den 25 november samma år tar resan en osannolik vändning. Omedveten om att situationen i Mali under den senaste tiden hade intensifierats befinner sig Johan tillsammans med två nyfunna resekompisar, Sjaak Rijke från Nederländerna och Stephen Malcolm från Sydafrika på ett hotell i Timbuktu, Mali. Fel plats vid fel tillfälle. Det är där de blir kidnappade av al-Qaidas nordafrikanska gren, Aqim som ser de tre turisterna som tillgångar – några att kräva stora lösensummor för. Iklädd sin ”jag tränar för Stockholm Halvmarathon 2010”-tröja kastas Johan in i lastutrymmet på en pickup tillsammans med Sjaak och Stephen. Efter en vansinnesfärd där de kastas runt som ledlösa dockor är de framme vid ett av de fångläger i Malis öken som under kommande 5 år och 7 månader kommer vara Johans värld.

Att vara i stunden

När den initiala chocken hade lagt sig hittade Johan sitt sätt att hantera det ohanterliga. För Johan handlade det om att försöka vara i stunden och att inte fokusera för mycket på det han inte kunde kontrollera. Medans hans ena medfånge, Sjaak ibland tycktes försökte sova bort dagarna och låsa in sig i sin egen värld som handlade om hemlandet och livet i Nederländerna, försökte Johan låta bli att tänka för mycket på livet hemma. Visst hade han dåligt samvete när han funderade på hur familjen i Sverige måste må, men istället för att låta det styra honom fokuserade han på det han kunde påverka. Trots att Johan var berövad sin fysiska frihet så hade han fortfarande friheten att bestämma vem han var och en sak som tidigt spelat en viktig roll i Johans liv var fysisk aktivitet. Något han hade viss möjlighet att påverka.

– För mig är motion som att äta, andas och sova. Det känns onaturligt att inte röra på mig.

 Redan i det första lägret han kom till, där han bara tillbringade någon vecka bad han om att få promenera lite på eftermiddagen vilket fångvaktarna gick med på. 

Jag insåg tidigt att stillasittandet inte var hälsosamt och att vi snabbt skulle bli svaga om vi inte fick röra på oss.
Johan Gustafsson

Promenerandet blev snart en viktig del av Johans liv i fångenskap och ett vapen för att bibehålla både den fysiska och mentala hälsan, men fyllde ytterligare en funktion, att vara beredd för att kunna fly.

Nästan maniskt vandrade jag i cirklar inom det mycket begränsade området, från det ögonblick då vi blev frisläppta från våra bojor på morgonen tills vi åter fängslades på kvällen.
Johan Gustafsson

Han mätte upp hur mycket han drack och åt, hade koll på hur mycket han urinerade, skrev ner hur varmt han upplevde det och även hur långt han hade gått och hur det hade känts. Fötterna var fulla av taggar och kläderna blev fruktansvärt skitiga av svett och damm. 
Eftersom vakterna inte riktigt kunde se skillnaden på Johan och Stephen, den tredje medfången, så tror Johan inte att de märkte att det var samma person som gick hela dagarna. Till slut när han kunde gå hela dagarna började han även springa, bära stenblock innanför kläderna och experimenterade med att ha sand i fickorna. Vid ett tillfälle upptäcktes det att han gick runt med en tiokilos säck på ryggen och ledaren stod och iakttog honom. Att han inte blev förbjuden att promenera då var en varningsklocka för hur små chanserna att klara av en flykt faktiskt var. Trots det fortsatte Johan att gå runt, runt i öknen på små ytor för att lägga grunden för ett flyktförsök. Han var noggrann, nästan nitisk i sitt sätt att mäta distans och tid.

Från början utgick jag från min medfånges steglängd när jag mätte distans, men ganska snart insåg jag att måttet var felaktig. Då lade jag mig ner i sanden och lät mina 180 cm bli det nya måttet och med hjälp av rep mätte jag upp exakt löpdistans – det var viktigt för mig.
Johan Gustafsson

Konverterade för att rädda sitt liv

Tanken på att fly upptog mer och mer av Johans tankeverksamhet, men när den första sommaren var i antågande och han kände att tiden höll på att rinna ut så såg han ingen annan utväg än att försöka konvertera till islam för att kanske kunna köpa sig lite tid. Plötsligt öppnades det upp nya ytor för Johan som dels blev inbjuden att interagera med sina fångvaktare på ett nytt sätt och dels fick större områden att röra sig på – och så plötsligt öppnade sig en möjlighet.

Efter över ett år i fångenskap – i mars 2013 var al-Qaida hårt pressat av den franska militären och trycktes allt längre norrut i Mali. Den franska närvaron i landet gör fångarna oroliga, men tänder ett hopp i Johan. Han inser att det finns en chans att hans kidnappare inte kommer söka efter honom alls om han flyr då det medför stora risker. Samtidigt har han tidspress – ett flyktförsök måste ske snart – innan den heta sommaren där en flykt i Saharaöknen är en omöjlighet. 

Den långa flykten – med stjärnorna som vägvisare

Johan har skapat en ryggsäck av en militärjacka som han hittat och gömt. I den har han smugglat ner vatten, mjölkpulver, lite pasta och tomatsås. Han gömmer ryggsäcken bakom en buske. Efter klockan 20-bönen beger han sig till sin sängplats och sedan vidare mot toaletten, men istället för att gå till toaletten smyger han vidare bort till busken där ryggsäcken är gömd. Där sitter han – väntar och lyssnar. Han inser att ingen har sett honom. Han börjar gå. 

Han gick under två nätter, på dagarna letade han upp skugga och försökte få välbehövlig vila. Han var stolt över att han hade vågat fly och för varje steg han tog kände han sig närmare friheten, närmare hem. Johan navigerade med hjälp av stjärnorna – något han lärt sig under sin tid i fångenskap – för att inte gå runt i cirklar. För Johan var det viktigt att göra sitt allra bästa. Han var medveten om vilket risktagande det var – att ett flyktförsök mycket väl kunde vara på liv och död. En risk var att törsta ihjäl i öknen, en annan att bli upptäckt. Han hade ingen aning om vilka konsekvenser det skulle få om han blev hittad. Kanske skulle sharialagar tillämpas; en fot för ett flyktförsök hade han hört talas om ryktesvägen, men Johans inställning var att en amputation går att överleva. 

När den andra dagen gryr uppfattar Johan det som att han har kommit så långt från fånglägret att han vill försöka bli upptäckt av någon utifrån. Han skriver SOS med stora bokstäver i sanden och hänger en vit turban i ett träd för att flygplan ska kunna se honom. Han lägger sig för att vila. Det är ett sandigt område och han är medveten om att han har lämnat spår efter sig. Så plötsligt, i drömlandet mellan sömn och verklighet hör han motorljud. Han öppnar ögonen och känner igen pickupen som kommer rakt mot honom och vet med ens att hans flykt mot friheten är över.

Del 2 publiceras torsdag 27 februari.

 

Text: Lisa Beskow

Johan Gustafsson

Ålder: 44 år

Just nu: Skriver en bok om sin tid i fångenskap och tränar inför klassikern och Stockholm Halvmarathon 2020.

Ambassadör: För stiftelsen Time for Ghana som stöttar barnhemsbarn och utsatta familjer på Ghanas landsbygd med skolstarter och självförsörjning. Detta görs genom att förena idrottsliga utmaningar med välgörenhet.